Igår var en minst sagt händelserik dag....
Vi tar det från början.
Jag lämnade Alva och Noah på förskolan. Jag cyklade hem och begav mig ut och sprang.
När jag kommit hem från löpturen, svettig och dan (luktade INTE tulipan) så ringde min mobil.
Det var fröken från förskolan som sa att Noah ramlat och hade ont i armen och att jag nog borde komma och hämta honom.
Så med paniken flåsandes i nacken så krängde jag på mig en klänning över min mycket svettiga lekamen , som fortfarande inte luktade rosenknopp, för att i ilfart ta mig till förskolan....
När jag kom dit så låg Noah på en soffa med en fröken och hans lilla kropp skälvde av snyftningar, och han höll sig om vänsterarmen.
Fröken förklarade att Alva försökt hjälpa honom upp på en järnstång, som de brukar hänga i, och att han fallit från den. Han fick såklart jätteont och var ledsen, men det gick inte över som det brukar, utan han skrek så fort han försökte röra armen och var trött och ledsen.
Jag såg direkt på honom att det inte var som det skulle, han är inte den som "sjåpar" sig i onödan, utan han brukar bli ledsen och sen är det bra strax. Men nu var det inte bra.
Jag hade bara cykeln och ville inte ta honom på den upp till akuten, så vi ringde till pappa Nicke som kom och skjutsade oss dit.
Väl där så frågade de såklart om han slagit i huvudet också, men det trodde jag inte, och Noah sa att han inte hade det heller.
Men han var ju himla trött och medtagen, så när vi satt i väntrummet så snurrade ögonen i huvudet på honom och han somnade. När jag tittade lite närmre på honom så såg jag att han faktiskt hade ett rött märke över ena ögat.
Så då blev jag ännu mer orolig såklart.
Så fick vi äntligen komma in i ett rum och en sköterska blev lite orolig över att han somnat, eftersom han inte brukar sova middag, och kollade hans pupiller efter reaktion och tog blodtryck och saturation, men det var bra men de hade lite extra koll på honom i väntan på att doktorn skulle ha tid att komma in och undersöka Noah.
Ja, så kom äntligen en superstressad doktor in och sa åt mig att ställa Noah på golvet så att han kunde se när han lekte.
Hm, Noah ville inte alls stå utan satte sig på golvet och höll sig om armen. Dr stress försökte att få honom att leka, men det var Noberten inte alls intresserad av. Då började Dr Stress att klämma honom på armen och frågade hur det kändes.
-Bla (bra), svarade Noah.
Men jag såg att han fick ont och sa det till Dr Stress.
- Men han säger ju inte nå´t, sa Dr Stress.
- Nej, men när han är hos doktorer så biter han alltid ihop och visar aldrig när det gör ont.
-Jaha, okej, sa Dr Stress med en skeptisk blick mot mig som fick mig att känna mig som norra Europas största hönsmamma.
- Ja, vi får göra en röntgen på hela armen , sa Dr Stress och gav mig en gul lapp och skickade upp oss till röntgenavdelningen.
Väl uppe på röntgen så fick vi vänta ett bra tag på att få komma in och ta bilderna och efter det var det väntan på att de skulle få fram bilden och sedan skulle vi gå ner till akuten igen med en ny lapp i handen.
Där nere fanns det inget rum kvar till oss, utan vi fick sätta oss på en pinnstol och vänta igen.
Jag glömde att säga att jag i all hast glömt bort att ta med skor till Noah, så jag bar honom i famnen hela tiden, när han sov också. Träningsvärk i armarna idag kan jag säga....
Vi kom dit vid elva-tiden på förmiddagen och så äntligen när klockan var tre på eftermiddagen så fick vi ett rum och Dr Stress tittade in och sa:
- Jag kommer snart, han har en fraktur på armbågen.
Hm, utan mat sedan frukost och lilla Noah hade inte ens fått så mycket som en panodil mot sin smärta i armen. Det kändes inget vidare.
Jag känner en väldig empati för alla läkare och sköterskor som gör sitt yttersta för sina patienter, men det finns inte en chans i hela världen att de hinner med att sköta om mer än bara det som är livsviktigt just då.
Är det så vården ska vara? Att bara ha tid med att se till att så få som möjligt dör på sitt pass. Och inte hinna se till att de faktiskt har det drägligt i all väntan.
Det är ett under om man inte skulle springa in i väggen med de yrkena...
Iallafall, så kom Dr Stress in med en fin röntgenbild på Noahs arm och utbrast, nästan med vördnad i sin röst:
- Jag har aldrig träffat en så duktig kille tidigare! Han har en fraktur på sin armbåge, en fraktur som jag aldrig sett på ett barn tidigare, han måste ha väldigt ont och han säger inte ens aj!
Han måste gipsas, och ska komma tillbaka om 5 dagar och röntga armen igen, sedan ska han ha gipset i minst tre veckor. Otrolig kille!
Dr Stress var djupt imponerad av Noah, och jag med.
Så fick vi ett fint bandage och vid halv fyrasnåret fick vi äntligen åka hem och äta.
Inatt har Noah sovit rätt så bra, vaknade mitt i natten och gnällde lite, fick panodil och somnade om.
Idag har jag fått hindra honom från att busa som vanligt, men han använder inte sin vänstra arm alls och har nog lite ont. Får panodil nu hela tiden i ett par dagar, Dr Stress order.
Nu somnade de små barnen precis och vi ska kolla på "True talent".
P&K
Vi tar det från början.
Jag lämnade Alva och Noah på förskolan. Jag cyklade hem och begav mig ut och sprang.
När jag kommit hem från löpturen, svettig och dan (luktade INTE tulipan) så ringde min mobil.
Det var fröken från förskolan som sa att Noah ramlat och hade ont i armen och att jag nog borde komma och hämta honom.
Så med paniken flåsandes i nacken så krängde jag på mig en klänning över min mycket svettiga lekamen , som fortfarande inte luktade rosenknopp, för att i ilfart ta mig till förskolan....
När jag kom dit så låg Noah på en soffa med en fröken och hans lilla kropp skälvde av snyftningar, och han höll sig om vänsterarmen.
Fröken förklarade att Alva försökt hjälpa honom upp på en järnstång, som de brukar hänga i, och att han fallit från den. Han fick såklart jätteont och var ledsen, men det gick inte över som det brukar, utan han skrek så fort han försökte röra armen och var trött och ledsen.
Jag såg direkt på honom att det inte var som det skulle, han är inte den som "sjåpar" sig i onödan, utan han brukar bli ledsen och sen är det bra strax. Men nu var det inte bra.
Jag hade bara cykeln och ville inte ta honom på den upp till akuten, så vi ringde till pappa Nicke som kom och skjutsade oss dit.
Väl där så frågade de såklart om han slagit i huvudet också, men det trodde jag inte, och Noah sa att han inte hade det heller.
Men han var ju himla trött och medtagen, så när vi satt i väntrummet så snurrade ögonen i huvudet på honom och han somnade. När jag tittade lite närmre på honom så såg jag att han faktiskt hade ett rött märke över ena ögat.
Så då blev jag ännu mer orolig såklart.
Så fick vi äntligen komma in i ett rum och en sköterska blev lite orolig över att han somnat, eftersom han inte brukar sova middag, och kollade hans pupiller efter reaktion och tog blodtryck och saturation, men det var bra men de hade lite extra koll på honom i väntan på att doktorn skulle ha tid att komma in och undersöka Noah.
Ja, så kom äntligen en superstressad doktor in och sa åt mig att ställa Noah på golvet så att han kunde se när han lekte.
Hm, Noah ville inte alls stå utan satte sig på golvet och höll sig om armen. Dr stress försökte att få honom att leka, men det var Noberten inte alls intresserad av. Då började Dr Stress att klämma honom på armen och frågade hur det kändes.
-Bla (bra), svarade Noah.
Men jag såg att han fick ont och sa det till Dr Stress.
- Men han säger ju inte nå´t, sa Dr Stress.
- Nej, men när han är hos doktorer så biter han alltid ihop och visar aldrig när det gör ont.
-Jaha, okej, sa Dr Stress med en skeptisk blick mot mig som fick mig att känna mig som norra Europas största hönsmamma.
- Ja, vi får göra en röntgen på hela armen , sa Dr Stress och gav mig en gul lapp och skickade upp oss till röntgenavdelningen.
Väl uppe på röntgen så fick vi vänta ett bra tag på att få komma in och ta bilderna och efter det var det väntan på att de skulle få fram bilden och sedan skulle vi gå ner till akuten igen med en ny lapp i handen.
Där nere fanns det inget rum kvar till oss, utan vi fick sätta oss på en pinnstol och vänta igen.
Jag glömde att säga att jag i all hast glömt bort att ta med skor till Noah, så jag bar honom i famnen hela tiden, när han sov också. Träningsvärk i armarna idag kan jag säga....
Vi kom dit vid elva-tiden på förmiddagen och så äntligen när klockan var tre på eftermiddagen så fick vi ett rum och Dr Stress tittade in och sa:
- Jag kommer snart, han har en fraktur på armbågen.
Hm, utan mat sedan frukost och lilla Noah hade inte ens fått så mycket som en panodil mot sin smärta i armen. Det kändes inget vidare.
Jag känner en väldig empati för alla läkare och sköterskor som gör sitt yttersta för sina patienter, men det finns inte en chans i hela världen att de hinner med att sköta om mer än bara det som är livsviktigt just då.
Är det så vården ska vara? Att bara ha tid med att se till att så få som möjligt dör på sitt pass. Och inte hinna se till att de faktiskt har det drägligt i all väntan.
Det är ett under om man inte skulle springa in i väggen med de yrkena...
Iallafall, så kom Dr Stress in med en fin röntgenbild på Noahs arm och utbrast, nästan med vördnad i sin röst:
- Jag har aldrig träffat en så duktig kille tidigare! Han har en fraktur på sin armbåge, en fraktur som jag aldrig sett på ett barn tidigare, han måste ha väldigt ont och han säger inte ens aj!
Han måste gipsas, och ska komma tillbaka om 5 dagar och röntga armen igen, sedan ska han ha gipset i minst tre veckor. Otrolig kille!
Dr Stress var djupt imponerad av Noah, och jag med.
Så fick vi ett fint bandage och vid halv fyrasnåret fick vi äntligen åka hem och äta.
Noah valde ett rött gips! Han var nog allt bra sugen på ett rosa , men det plockade sköterskan snabbt bort med kommentaren - Det här vill du väl inte ha.... Hon känner inte min Noah inte. |
Inatt har Noah sovit rätt så bra, vaknade mitt i natten och gnällde lite, fick panodil och somnade om.
Idag har jag fått hindra honom från att busa som vanligt, men han använder inte sin vänstra arm alls och har nog lite ont. Får panodil nu hela tiden i ett par dagar, Dr Stress order.
Nu somnade de små barnen precis och vi ska kolla på "True talent".
P&K
Vilken dag, stackars Noah, skönt att allt gick bra till slut. Kram
SvaraRaderaOj sa dramatiskt! Vilken tuffing han ar Noah. Hoppas han inte har ont langre.
SvaraRaderaNu star jag och vagnar Esme som ligger i vagnen med foten medans jag skriver och ater frukost. Snacka och multi tasking! Och jag som vill ha minst 3 barn, hur hinner man med?! ;-)
Kram
Ja, med Noah blir det inte en lugn stund...
SvaraRaderaKänner igen det där med att göra flera saker på en gång, minns inte när jag gjiorde en sak i taget. Nu äter jag "mellis" (fil och musli),gör mellis till Noah, förhör Olivia om hur skoldagen varit och skriver här...
Det är tur att vi är kvinnor, tror faktiskt stenhårt på att vi är bättre på att organisera och göra flera saker på en gång! Män är bättre på andra saker (vad vet jag inte riktigt;)) Kramar
stackars Noha....
SvaraRadera