Vi kände redan när Alva var rätt så liten att vi ville ha ett syskon till Olivia och Alva. Så redan på Alvas 1-årsdag var jag gravid. Januari -07. Fick tyvärr missfall i v 11, i mars. Men skam den som ger sig, i april/maj blev jag gravid igen! Fick en blödning i v 16 , i augusti, och åkte in på KK för att kolla upp den. Det visade sig tyvärr att fostret inte levde längre.... Den ville inte komma ut av sig själv, så jag blev sövd och skrapad. Det var lite jobbigt med tanke på att jag gått ända till v 16...
Men, men inom en månad var jag gravid igen.... (jag vet vad ni tänker -kaniner)
När jag var i v5 så fick jag komma på VUL (vaginaltultraljud) för att kolla så att det inte var rester från förra graviditeten som visade positivt på testet.
Två olika läkare tittade, den första hittade inget foster bara en tom hinnsäck. Den andra kollade länge innan han hittade ett litet frö med tickande hjärta. Glädjen var stor, men efter mina missfall så tog man inget för givet , utan det kändes som jag väntade ett missfall inte ett barn.. :(
I v 7 fick jag min första blödning, åkte in på VUL för att kolla upp den och allt såg bra ut. De kunde inte säga varför jag blödde. Blödningen avtog men efter någon vecka kom en ny, samma sak igen. Sedan fortsatte det så tills v 12-13. Då blödde jag så mycket att jag fick ha Alvas blöjor på mig. Kunde vakna av att det bara forsade ut....
Efter ett VUL i v 13 så fick jag Cyklokapron, blödningshämmande medicin. Då fick de tillkalla städpersonalen efter VUL, för det bara forsade. Det kom handflatsstora blodkoagler och jag hade massor sammandragningar.
Jag fick äta maxdosen med Cyklokapron, ställa klockan och äta på natten också.
Då mådde jag inget vidare, dåligt järnvärde. Jag var väldigt trött och skakis. Trots det så sjukskrev de mig inte eftersom jag var arbetssökande....
Ett tag ville jag bara att det skulle vara över, för det här kunde ju aldrig gå vägen trodde jag. Men liten i magen vägrade att ge upp utan växte på ,trots att jag hade ett stort hematom i livmodern.
Det var en jättejobbig graviditet, jag gick bara och väntade på att fostret skulle sköljas ut med mina jätteblödningar.
Efter att jag ätit Cyklokafron i ett par veckor så avstannade blödningarna, tror det var i v 18-19.
Men i v 22-23 återkom de och då blev jag inlagd på sjukhus, eftersom det då fanns chans att rädda fostret. Om man bara fick stopp på blödningarna och kunde förlänga graviditeten lite. De var noga med att poängtera att skulle liten bestämma sig för att komma nu, skulle de inte göra något för att den skulle överleva. Utan då skulle de räkna det som ett sent missfall. Trots att det på andra sjukhus faktiskt kan rädda barn från vecka 23, men inte i Norrköping. Efter ett ultraljud där så säger läkaren att min livmoder är kraftigt hjärtformad och att moderkakan satt sig högst upp i hjärtat, där den delar sig, och att det kan vara det som gjort att jag blödit så mycket. Lite konstigt att ingen sett det tidigare, eftersom jag varit på så många UL...
Efter en vecka på sjukhus med bara sängläge så slutade jag blöda.
Sedan höll det sig, så jag trodde faktiskt ett tag att det skulle gå vägen, att jag från och med nu kunde få vara gravid på riktigt utan all ångest.
Men i v 28 fick jag regelbundna sammandragningar, var tionde minut i ett dygn. De gjorde inte ont, men de slutade inte heller vid vila. Så vi fick åka in på förlossningen på kvällen vid åtta.
Där fick jag bricanyl- tabletter som skulle mildra sammandragningarna, och blev hemskickad.
Jag gick och lade mig , men vaknade efter ett tag och skulle gå på toaletten. Då kom det en skvätt vatten.
Fick lite panik, ringde till min mamma och hon kom in och tog hand om barnen och jag och Nicke åkte in till förlossningen igen.
Där kollar dom upp mig och allt ser bra ut, de sa att det inte var vattnet som gått. Att det säkert bara var en vattning flytning. Men jag har två barn sedan tidigare, och kan faktiskt känna skillnaden. Så jag stod på mig.
Fick iallafall ligga kvar över natten. Fick ännu mera sammandragningar, och på morgonen forsade vattnet. Det var blodblandat.
De försökte lugna mig och säga att vatten kan återbildas och att barnet kan stanna länge än. Nu fick jag Bricanyl i dropp och en massa dunder antibiotika ifall det var en infektion som startat det hela.
Jag är ju även GBS- bärare. (grupp B streptokocker) Och det kan vara fara för barnet om det smittas. Så vid mina förlossningar ska jag få Antibiotika-dropp.
När mina sammandragningar inte ger med sig så blir det ambulans till Linköpings sjukhus, eftersom de inte tar emot så små prematurer i Norrköping.
Efter en natt i Linköping, med ångest och mycket tårar, så beslutat en läkare där att nu kan vi inte vänta längre. Barnet måste ut nu.
Det blev ett akutsnitt. Jag fick vara vaken under förlossningen, de försökte sätta en spinalbedövning, men efter många försök så gick inte det. Min ryggrad är tydligen lite sned. Fick EDA istället.
Nicke, som hatar att vara med under vanliga förlossningar, hade det inte lätt. Han såg svimfärdig ut.
Sedan gick det snabbt. Det var mycket personal i rummet och neonatal personalen stod beredda att ta emot barnet. Vi visste ju inte alls i vilket skick han skulle var i.
Hemtrevligare livmoder finns det nog att ligga i än min tydligare :)
Barnet plockades ut, och fördes i ilfart ut i rummet bredvid där de stod beredda för återupplivning.
Men det behövdes inte visade det sig.
Sedan kom det in en läkare till mig när de sydde ihop mig, och jag låg och grät och skakade för att jag var så orolig för mitt lilla pyre.
Han gratulerade oss till en fin liten gosse, som var så duktig att han andades själv och till och med hade skrikigt lite. Allt såg bra ut än så länge sa han. Det var skönt att höra, men otroligt jobbigt att inte veta något om vad som skulle hända, och att inte få se honom.
Jag rullades in i ett eget rum där de kollade mitt blodtryck var tionde minut, eftersom det krånglade vid snittet. Där låg jag i min ensamhet och grät som ett barn, efter mitt barn....
Nicke var ju med Noah på Neo. Efter ett par timmar rullade de in mig till honom och jag fick se honom för första gången. Jag tyckte att han var större än jag trott, jättesöt, men såg ut som en liten gubbe.
Väger man 1340 gram och är 38 cm lång, har man inget underhudsfett.... Han behövde ingen andningshjälp än så länge, men de sa att man får räkna med bakslag när de är så mkt för tidiga. Två steg framåt, ett steg tillbaka.
Han var ju såklart uppkopplad till bevakningmonitorer och hade en sond ner genom näsan. Sedan fick han ligga och sola direkt eftersom han hade höga bilrubinvärden. Fick också antibiotikadropp i förebyggande syfte, eftersom han inte hade något eget immunförsvar.
 |
| Noah några timmar gammal. 1340 g, 38 cm lång. |
