OJAVA´S: Noah´s resa del 2

ur VÅGA ÄLSKA?

... Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli,

när jag inte ens vet om du kommer att få leva?

Ja, nu var Noah äntligen född, men det jobbiga hade bara börjat...
Efter förlossningen bad jag om att få prata med läkaren som utfärdat kejsarsnittet, jag ville veta varför det blev som det blev. Hon sa att det inte var så fint därinne, att en tredjedel av moderkakan hängde löst och var "död"(degenererad) och att det varit så ett bra tag, att det var därifrån jag blött så mycket. Men att den resterande biten av moderkakan var fin och hade tagit över och försett Noah med näring och syre. När den resterande moderkakan togs bort ("med lätthet) så kom det även stora blodkoagler med. Jag hade även en blåsvart färgförändring, 6 * 12 cm, på baksidan av livmodern. Det fanns inget synligt vatten kvar för Noah att ligga i heller.
Hon sa till oss att vi har verkligen haft änglavakt, att vi klarade oss både Noah och jag.
Lossnar moderkaken helt så handlar det inte om lång tid innan barnet dör, och även jag löpte risk att förblöda.
Hon sa att vi skulle tacka den läkaren som beordrat kejsarsnittet för hade vi väntat så hade det inte gått bra...
Ja, då bodde vi då på sjukhuset i Linköping. Vi fick ett eget rum, där även syskon fick komma och bo. Personalen var fantastisk och oerhört proffisionell. Vi kände verkligen att Noah fick den allra bästa vården.
Själv så kom jag igång med att pumpa mjölk var tredje timme, dygnet runt.
Noah fick mjölk genom en sond i hans näsa. Jag tror att de började med hela 0,5 ml för att se hur han tog emot maten. Deras magsäck och tarmar är ju inte mogna och de måste gå väldigt försiktigt fram för att se att det går bra. Men Noah klarade det galant!
Jag fick ha Noah ute på bröstet hans andra dag i livet. Självklart med uppkoppling på monitorer där de bevakade hans saturation, hjärta,puls och andning.
Noah , 1340 gram , visade sig ha en enorm livsvilja. Han pickade sig ner till mitt bröst och låg och snuttade!!!
Personalen jublade och tyckte att han var så duktig, så små barn brukar inte söka sig till bröstet!
Själv förstod vi inte riktigt varför det blev ett sånt ståhej, det är först i efterhand som vi vet mera om prematurer ,som vi förstått att han var jätteduktig.
Jag tror det var hans tredje dag som han fick träffa sina syskon. Givetvis måste syskon vara friska och tvätta sig noga och sprita sig ordentligt innan de får komma in i salen.
När man är så omogen som Noah så har man inget eget immunförsvar, så minsta baskillusk kan vara livsfarlig.
Alva var ju bara 2 år, och hon fattade ju inte att han var så sjuk. Utan det var bara - Åh vad gullig, när får han komma hem?
Olivia var ju 9, så hon var ju mera orolig för honom. De fick sova hos oss en natt, sedan åkte de hem igen. Mormor och farmor turades om att ta hand om Olivia och Alva. De fick gå till skola och dagis som vanligt. Efter några dagar tyckte de att Noah skötte sig så bra att han kunde åka till sitt hemsjukhus.
I norrköping tar de bara emot barn över 29 veckor, för det finns ingen respiratorvård för så små barn där.
Men Noah tuffade på i sin CPAP, en "mask" som blåser in lite luft med varierande tryck i näsan, för att förhindra att lungorna säckar ihop. Deras lungor är "omogna" och klibbiga, CPAP-en hjälper till att hålla dem uppblåsta. Men han andades helt själv och behövde aldrig respirator.
Noah fick åka ambulans till Norrköping i sin kuvös, och vi tog bilen. Hem fort som attan och packa rena kläder i väskorna och sedan till Norrköpings Neonantalavdelning.
När vi kom dit så frågade vi vart vi kunde ställa våra väskor, vart vårt rum var. De bara tittade på oss och sa- Erat rum? Här finns inga rum för föräldrar, man får bara ett rum någon vecka innan hemgång för att kunna träna amning även på natten!
Vi blev helt förstörda, skulle vi lämna våran lilla pojke hela nätterna? I Linköping sprang Nicke in till Noah så fort jag pumpade på natten , och rapporterade till mig.
-Ja, ni kan ju förstås ringa och fråga hur han mår på nätterna ,sa de, och Vi ringer såklart om någonting händer...
Jag tjöt och vägrade att åka hem, så till slut fick vi ett rum, tillfälligt... Nästa dag kom en läkare in och pratade med oss och sa att vi inte fick sova där mera. Inte roligt. Vi längtade tillbaka till Linköping där vi kände oss trygga. Allt var mera proffisionellt där.
Men efter ett tag vande vi oss. Noah skötte sig jättebra, han fick sola mkt pga gulsot. Han fick även två blodtransfusioner. Maten ökades på allteftersom.
Det man var rädd för var ju att han skulle få någon infektion, eftersom hans immunförsvar inte klarar av att bekämpa det. Men vi hade tur och han fick ingen. Det var ett väldigt spritande och tvättande, och -har jag inte liite ont i halsen, bäst att jag inte tar upp honom idag, tänk om jag smittar honom med något... Något annat som man också gick och orade sig för var hjärnblödning, som drabbar en del prematura. Det gjordes ultraljud på hjärnan ett par gånger och även röntgen på lungorna ett par gånger när han behövde extra mycket syrgas. Ögonen kollades också upp ett flertal gånger, då för tidigt födda kan drabbas av ROP.
Vi fick sitta kängru med honom tre timmar på förmiddagen och tre timmar på eftermiddagen. Då hade vi honom liggandes mot vårt nakna bröst. Han visade stort intresse för mina bröst, och ville gärna ligga och snutta. När man matade honom fick man värma lite mjölk och trycka in i sondslangen, långsamt , långsamt, så att det inte kom upp igen. När han var ett par veckor gammal, började han själv hojta till när det var dags för mat, och ville då även ha mat i munnen samtidigt som man sondmatade honom :)
Om man hade vetat att han skulle överleva, hade allt varit så mycket lättare.
Men den ångest man känner för minsta lilla pulsfall, eller som i Noahs fall, mest saturationsfall.
Han hade lite svårt att syresätta sig själv så han krävde en del syrgas emellanåt.
Man satt ute med honom på bröstet, med ögonen fäst på dessa jäkla monitorer och så börjar det larma såklart. Ibland fanns ingen personal där just då, och där sitter man och ser saturationen sjunka under 80.
Då har man lite panik, själv sitter man fast där med alla slangar och sladdar och får vänta på att personalen ska reagera. Jättejobbigt.
Minns speciellt en gång när jag satt med Noah på bröstet, och han gång, på gång, på gång fick bradykardi, när hjärtat slår mindre än 50 slag/min. Det larmade och larmade, som tur var fanns en sjuksköterska där bredvid mig just då.
Då brast det helt för mig, jag ville bara kasta in honom i kuvösen och be dem ringa mig när allt var bra och han fick följa med oss hem, som en frisk bebis på 3 kilo!
Han fick diagnosen mild BPD eftersom hans syrgasbehov ökade ju äldre han blev, och han krävde större tryck i CPAP-en. Men när han var i v 35 behövde han ingen syrgas eller CPAP mera och vi fick ett eget rum att amningsträna i! Äntligen fick vi sova ihop. Sova och sova... Jag var ju själv med Noah på nätterna. De såg ut så här : en halvtimme innan matdags byta blöja, ta en naken vikt, på med blöja och kläder, försöka väcka och amma honom så mkt han orkade suga, av med kläder och väga igen, värma mjölk och sonda resten, det han inte orkat få i sig.
Sedan bajsade han gärna och då fick man byta igen... Sedan skulle jag pumpa ur och gå bort med till kylen, SEDAN fick jag sova i tio minuter typ, tills det var dags för nästa måltid..... Puh....
Efter tre nätter så orkade jag inte mer. Jag gav honom flaska med min mjölk i och han var så duktig så, han drack allting. Sedan pumpade jag och fick sova lite mer. Nu när han åt helt själv från flaskan så blev vi utskrivna!
Jag hyrde bröstpumpen och pumpade hemma i tre månader till, ammade först och gav sedan resten på flaska. Kan säga att efter att ha pumpat i 5-6 månader var tredje timme, var det rätt så skönt att sluta med det! När vi blev utskrivna var han i v 35, alltså 5 veckor innan han egentligen skulle ha varit född. Man brukar räkna med att få vara kvar till BF. Så vi hade tur. Vid utskrivningen vägde Noah ca 2,5 kilo och vi hade då varit på sjukhus i ca 8 veckor.
Med hem fick vi såklart järndroppar och extra vitaminer som vi gav honom dagligen. Nu får han långtidsverkande luftrörsvidgande medicin + Pulmikort (kortisonspray) varje morgon och kväll. Mera vid förkylning. Han har även ett blåsljud på hjärtat som de tror beror på ett övertryck i aortan (tror jag det var) och förstorad vänster kammare, men den låg inom gränsen för normal. Så än så länge gör man inget åt det. Vi håller koll på symptom på om det blir värre, och går på kontroll en gång i halvåret med EKG och ultraljud.